P&S LogoUbåtskrig

88-årige Karl Heidtmann upplevde fyra års krig på flera hav:

Dramatiska timmar i U 561 medan sjunkbomberna föll

Karl Heidtmann

av Ulf Irheden

Han hade egentligen velat bli sjöman i handelsflottan. För Karl Heidtmann, som blev vuxen ungefär samtidigt som andra världskriget utbröt, väntade istället fyra års krigstjänstgöring till sjöss. Som besättningsmedlem på U 561 deltog han i tre stridsuppdrag i Medelhavet år 1942-43. Han är en av de sista som kan berätta om upplevelsen av att vara instängd i en ubåt medan sjunkbomberna faller, den ena efter den andra...

Från hans lägenhet på Hästö utanför Karlskrona syns en flik av skärgården och blått hav. Inget kunde vara mer passande för en man som alltid älskat havet. Att Karl hamnade i Hitlers ubåtsvapen var mest en tillfällighet. För honom fanns det en sak som var viktigare än allt annat, nämligen att få vara till sjöss. Den längtan fick han redan som tonåring i hamnstaden Stettin, dagens polska Szczecin.

Det började emellertid några år tidigare i Gelsenkirchen i Ruhr-området, där Karl föddes 1923. I mitten av 1930-talet, då han var tonåring, flyttade familjen till Stettin, där fadern fått tjänst som läkare.

- I huset mittemot bodde en annan läkarfamilj. Dom hade en båt och en son som gick i samma klass som jag. Dom var tre personer och båten hade fyra platser. Jag fick följa med som sällskap. Där blev jag såld på segling, sjön och båtar, minns Karl idag, en mansålder senare.

Han engagerade sig i yachtklubbens ungdomsavdelning. Även denna oskyldiga verksamhet slukades av nazistpartiet när samhället likriktades i nazistisk riktning:

- De kom från partiet och sa att från imorgon är ni partiets segelklubb som en del av Marine-Hitlerjugend. Vi fick uniformer men vi lärde oss om segling, inte om partiet.

Därefter genomgick han telegrafistutbildning. Efter genomgången utbildning satt han med trumf på hand: han kunde inte inkallas i någon annan försvarsgren än flottan.

Frivillig till ubåtsstyrkan

De tyska ubåtarna lyftes ofta fram i propagandan, och ubåtsmän hade hög status. Men verkligheten var allt annat än glamorös, och majoriteten av de inblandade förlorade livet.

Han skulle få sitt lystmäte av havet och flottan under sammanlagt fyra år, från våren 1941 till krigsslutet 1945. Han var inte inkallad utan frivillig och antogs efter ett tre dagars hårt intagningsprov. Karl inledde sin tjänstgöring på en jagare i Norska havet som eskorterade försörjnings- och trupptransportfartyg till finsk-ryska fronten. Senare tjänstgjorde han på en minsvepare, baserad i Rotterdam. Samtidigt varvade han tjänstgöringen med officersutbildning.

Han hamnade i ubåtsstyrkan mer av en tillfällighet:

- Redan i början tillfrågades man om man kunde tänka sig ubåtstjänst? Då svarade jag ja. Det fanns kamrater som sade nej och då kom dom inte heller dit. Att göra ubåtsjänst var alltid frivilligt.

Själv kom han till ubåtsstyrkan på hösten 1942:

- Vi låg i hamn i Rotterdam när kommendanten kom och sa: Heidtmann, imorgon ska ni resa till La Spezia. Då var det bara att gå upp och packa. Vi visste att det fanns en ubåtsflottilj där.

Det sistnämnda var egentligen en statshemlighet men alltmänt känt. I La Spezia vid Italiens nordvästra kust var 29. ubåtsflottiljen förlagd.

Han tilldelades tjänst ombord på U 561, som vid denna tid stod under befäl av Heinz Schomburg. Den föregående fartygschefen Robert Bartels hade haft stora framgångar med U 561 och sänkt eller förstört flera fartyg. Efterträdaren Schomburg var inte lika lyckosam och sänkte enbart ett fartyg på 39 ton med U 561.

En av få bevarade bilder på U 561. På tornet syns staden Wuppertals vapensköld.

Medveten om riskerna

Första gången Karl steg ner i en ubåt var på hans födelsedag i november 1942. Upplevelsen gav inte mersmak:

- Fartygschefen sa att nu ska vi öva hur vi tar oss ner i en ubåt. Han gick med oss upp på bryggan, öppnade luckan och om vi inte var nere i tid så trampade han oss på fingrarna. Vi var fem man på bryggan som skulle vara nere på 30 sekunder. Han visste att kom vi inte ner från bryggan i tid var ubåten förlorad.

När Karl väl kom ner i ubåten var han mest arg på fartygschefen som trampat på hans händer. Efter det första anfallet, när de tvingades dyka efter att de första bomberna fallit, kände han inte längre ilska utan snarare tacksamhet över den bryska utbildningsmetoden.

Ändå var han medveten om riskerna:

- Ja, vi visste ju att många dog. Men man tänkte att några också överlevde. När vi kom in efter ett stridsuppdrag var det många skåp där det hängde kläder som ingen hämtade.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: 754 av 863 frontubåtar gick förlorade, en förlustsiffra på omkring 90 %, vilket är den högsta förlustsiffran av alla tyska vapenslag under kriget. Räknat i antalet döda stupade 27 491 av de omkring 39 000 man som tjänstgjorde i ubåtsvapnet (siffror ur Kaplan-Currie: Wolfpack. U-boats at war 1939-1945 (1999).

För att inte oroa föräldrarna berättade Karl inte att han tjänstgjorde på ubåten. Det fick de först reda på när han figuerade i en journalfilm på bio.

Motortorpedbåten som sänkte U 561 i Messinasundet i juli 1943. Endast fem av närmare femtio besättningsmän överlevde. Karl Heidtmann hade dock hunnit mönstra av och befann sig på en annan ubåt.

Antingen dom eller vi

Gemenskapen ombord har ofta skildrats i böcker och på film. Karl bekräftar att det rådde en särskild stämning ombord:

- Det var en viss gemenskap eftersom alla ombord hade det gemensamt att de var frivilliga. Ingen kunde kommenderas till en ubåt. Julafton 1942 tillbringade han ombord. Man fick en halv kopp kaffe gjort på äkta bönor och utrymmet pryddes av en cirka 60 cm hög julgran i plast. Annars påminde inte mycket om högtiden. Man gick sina vaktpass som vanligt, minns Karl.

Ombord på U 561 deltog Karl i tre stridsuppdrag från november 1942 till januari 1943. I november anföll man den konvoj som de allierade satte in för att erövra Nordafrika:

- Konvojen bestod av hundratals båtar och hangarfartyg. Den anföll vi under dagtid med tre ubåtar. Det brittiska hangarfartyget HMS Argus träffades av en torped, men utan att sjunka. Fartyget bogserades till Gibraltar och på natten återvände vi och försökte en gång till. Då upptäckte dom oss och två jagare, en på vardera sidan, sköt med automatvapen hål i ubåtens ballasttankar. Det innebar att vi inte kunde dyka under hemvägen och allt akter om bryggan låg under vatten. Som tur var upptäcktes vi inte.

Vid ett annat uppdrag i närheten av Cypern fick besättningen på U 561 intrycket av att man träffade och sänkte en jagare,men upptäcktes och fick över 60 sjunkbomber fällda över sig:

- Det fanns flera jagare där så vi gjorde en snabb dykning. Vi gick ner till 241 meter, även om man egentligen inte fick gå djupare än 180 meter. Men ubåtarna var så välbyggda att de klarade att gå djupare.

- Det var antingen dom där uppe eller vi där nere, säger han med ett leende.

Situationen komplicerades av att ubåten vägde betydligt mer än vanligt:

- Vi hade fyra torpeder och i ytläge hade vi inte tid att fylla på vattnet inifrån båten för viktens skull. Vi bara öppnade och sköt. Det innebar att vi hade cirka 1 200 kg övervikt i förstäven.

Utbildning i Östersjön

Ubåtskriget var fullt av dramatik, och flera av skildringarna har blivit internationella krigsklassiker. SMB-boken Döden från djupet är en av de mest hyllade.

Fartygschefen fångade upp U-561 så att hon stannade på 241 meter. Det höga trycket innebar att många instrument gick sönder och glasrutor sprack. Flaggstyrman skrev på en tavla upp hur många sjunkbomber som föll. Det var det mest kritiska ögonblick Karl upplevde under kriget:

-Ingen sa ett ord. Alla var dödstysta. Ingenting. Om de hade fällt många bomber hoppades man att de inte hade så många kvar. Man lyckades ta sig upp och komma undan. U 561 gick till Pola i Kroatien för reparation.

Karl mönstrade av i Pola och fortsatte sin officersutbildning och tjänstgöring i flera hamnar vid Östersjön. Till att börja med hamnade han vid en utbildningsflottilj, 24. ubåtsflottiljen i Memel, nuvarande Klaipeda i Litauen. Ett viktig inslag var torpedutbilldning. Han tjänstgjorde vid denna tid på U 747. I januari 1945 lämnade man Ostpreussen och tog sig till västra Tyskland. Han hamnade dock inte på någon ny frontubåt. Han fick sin beskärda del av kriget i alla fall. I mars 1945, då han var förlagd vid ubåtsflottiljen i Kiel, upplevde han hur allierade bombflygplan utplånade staden:

- Klockan åtta på morgonen var det mörkt som på natten. Av kraften hade ett lokomotiv hamnat på taket till en hög byggnad, vilket var en otrolig syn.

Ett odramatiskt slut

I maj 1945 var han inkvarterad på det legendariska kryssningsfartyget Europa, som tjänstgjorde som logementsfartyg i Bremerhaven. Här upplevde han krigsslutet och amerikanernas ankomst. Avväpningen av de tyska vaktsoldaterna skedde odramatiskt.

- Det var ingen glädjedag för ingen visste vad dom skulle göra med oss. På Europa fanns det en hel del att dricka. Vi drack upp det sista som hade sparats innan amerikanerna kom...

Vid krigsslutet hade han uppnått tjänstegraden Oberleutnant zur See, närmast motsvarande svensk löjtnant, och tjänstgjorde som försteofficer på en ubåt han inte längre minns numret på. Den normala befordringsgången skulle ha inneburit att han kunde förvänta sig att inom kort få befäl över en egen ubåt. Men innan dess tog kriget slut.

Efter ett knappt halvår som fånge hos de allierade, som behandlade honom väl, släpptes han fri.

Havet försonar människorna

Drömmen om att bli kapten i handelsflottan fanns det ingen möjlighet att förverkliga i det ödelagda Tyskland år 1945. Istället utbildade Karl sig till tandläkare och kom på 1950-talet till Sverige.

Längtan till havet har han burit med sig hela livet. Två gånger har han seglat över Nordatlanten och en gång över Sydatlanten. Visserligen inte ensam men i segelbåt.

Karl Heidtmann är noga med att påpeka att han inte var någon hjälte. Han fick inga glänsande utmärkelser men tilldelades i alla fall ubåtsmärket, för vilket det krävdes att man deltagit i minst två stridsuppdrag.

Kriget till sjöss var visserligen grymt men emellanåt märktes även den samhörighet människor sedan urminnes tider känt på havet:

- När vi hade torpederat en jagare vid Cypern på nyårsafton 1942 firade fartygschefen med att ge oss knappt en halv kopp vin vardera. När vi druckit ur sa en underofficer: Tänk, dom satt kanske och drack så här för att fira nyårsafton precis som vi. Sådan var känslan, säger Karl eftertänksamt.

Fienden skulle förvisso bekämpas. Men även under detta grymma sjökrig hade havet en försonande inverkan och gav emellanåt plats för mänskliga känslor.



UNDER BEARBETNING

Artikeln är rykande färsk och har ännu inte genomgått SMB:s grundläggande språk- och faktagranskning.